Hur kan en gemenskap som vill förmedla kärlek och sanning bli en plats där människor inte vågar berätta vad de ser och upplever? Hur kan vi börja försvara en ledare som skadar andra, samtidigt som vi betraktar oss själva som omtänksamma och ansvarstagande?
Tystnadskulturer växer ofta fram steg för steg. Vi anpassar oss till små reaktioner, lär oss vilka frågor som är känsliga och hittar förklaringar till sådant som egentligen behöver uppmärksammas. I kyrkliga sammanhang kan både vår tro och vår längtan efter gemenskap bidra till att vi blir kvar i de mönstren.
Varför vi anpassar oss
Vi människor har ett grundläggande behov av tillhörighet. Att bli avvisad, förlöjligad eller utesluten kan göra mycket ont. Detta gäller oss alla, oavsett om vi går till kyrkan eller inte. Människan som varelse är uppmärksamma på hur andra reagerar, särskilt hur de reagerar som har makt att påverka sådant som är viktigt för oss.
I en kristen församling kan det t ex handla om möjligheten att få ett uppdrag, bli lyssnad på eller fortsätta vara en del av gemenskapen. Därför kan den som funderar på att säga ifrån riskera flera saker samtidigt: viktiga och nära relationer, sin uppgift och sin andliga hemvist.
Det behövs sällan uttalade hot för att känna såhär. En irriterad blick, en avfärdande kommentar eller att någon plötsligt inte längre får vara med kan räcka. Vi ser då vad som händer med den som ifrågasätter och så lär vi oss vad som går att säga just här.
När ledarens självbild behöver skyddas
Den kyrkliga ledarrollen innebär särskilda möjligheter till makt. Att regelbundet stå inför människor och förmedla det man uppfattar som Guds ord ger ett stort inflytande men också en stark bekräftelse för den egna personen. Dessutom berör budskapet man ofta förmedlar människors djupaste frågor om kärlek, mening och tillhörighet.
Det ställer krav på ledarens förhållande till sin egen makt. Finns narcissistiska drag kan bekräftelsen och människors beroende ge dem näring. Ledaren kan alltmer börja uppfatta sig som en särskild människa, med rättigheter som andra saknar.
Jag skulle vilja påstå att kyrkliga sammanhang därför löper en särskild risk att dra till sig personer med narcissistiska drag. Att någon har sådana drag kan märkas i en stark känslighet för kritik, ett behov av beundran och en upplevelse av att regler som gäller andra inte riktigt gäller dem själva. Den som bekräftar ledaren får komma nära. Den som ifrågasätter kan bli nedvärderad eller bortvald.
Utmärkande är också att erkännanden av felsteg eller att man orsakat andra skada, ofta följs av ett ”men”: ”Ja, det var dumt det jag gjorde, men jag var ju så ensam. Och om x bara hade…”. På det sättet får den narcissistiska personen ansvaret att glida över från dem själva till omständigheterna eller på andra människor.
En viktig fråga vi behöver ställa oss blir därför: Känns det viktigare att jag bekräftar ledarens bild av sig själv än att jag säger det som är sant?
När den som berättar blir problemet
Destruktivt ledarskap som skapar tystnad behöver också beskrivas konkret och vi behöver fråga oss vad som händer när någon faktiskt säger ifrån?
Det vi kan se är tt återkommande mönster: sakfrågan försvinner och att den som tog upp den blir problemet. Personen beskrivs t ex som negativ, besvärlig, illojal eller svår att samarbeta med. I kyrkan kan ifrågasättanden också få en andlig förklaring, som uttryck för en ”upprorisk ande”, att någon är ”för konservativ” eller ”för liberal”. Då kan det bli svårt att ens pröva om kritiken är befogad.
Andra mönster handlar om att ställa människor mot varandra eller kontrollera information. Olika personer får olika versioner av vad som har hänt och får svårt att jämföra sina erfarenheter. Några blir betrodda, andra betraktas som motståndare.
Ledaren kan också återkommande förneka eller skriva om sådant som har sagts och gjorts. Det kan få människor att börja tvivla på sitt eget minne och omdöme. När ett sådant mönster av verklighetsförvrängning upprepas brukar det kallas gaslighting.
När samma slags händelser återkommer behöver vi undersöka mönstret. Att behandla varje händelse som ett nytt missförstånd gör det möjligt för beteendet att fortsätta.
”Men det händer ju så mycket gott!”
Det är viktigt att komma ihåg att en ledare kan vara väldigt begåvad, inspirerande - och samtidigt bete sig väldigt destruktivt. I en församling kan vi se både mänskliga förmågor och sådant vi uppfattar som andliga nådegåvor hos samma person som vi sedan ser skadar människor.
Detta kan göra oss förvirrade. Det kan också göra oss ovilliga att ingripa. ”Äntligen händer det något i vår församling!” kanske vi har tänkt. Människor kommer till kyrkan, verksamheten växer och vi känner hopp. Vi börjar väga det som sker mot det goda vi ser och tänker kanske att vi får bara hålla lite extra koll på ledaren, så ordnar det sig.
Att sätta gränser mot en person i ledarställning innebär att ibland vara obekväm, kanske orsaka ilska eller att någon blir sårad. Vår önskan som kristna att vara snälla, förlåtande och nådefulla kan därför göra det svårt att sätta dessa gränser. Men resultatet av det kan bli att vår omsorgen riktas mot ledaren, medan den som har blivit utsatt får bära de negativa konsekvenserna.
I sammanhang som har ledare med narcissistiska drag är det vanligt att ett medberoende växer fram. Vi kan känna igen detta på att vi som är närmast ledaren ursäktar dennes beteende med t ex stress, ensamhet eller andligt motstånd. Vid ifrågasättanden av ledaren känner vi en impuls att skydda. Vi kan får skuldkänslor bara av tanken på att själva uttrycka kritik och det kan kännas som en omöjlighet att göra det i verkligheten. Det ju synd om honom! De är så vi känner i ett medberoende. Då har vi också börja tvivla, eller helt tappat tilltron till, vårt eget omdöme: ”Så farligt var det väl ändå inte… alla kan väl göra snedsteg ibland?”
Den här typen av anpassning sker ofta långsamt. Därför behöver vi också kunna granska oss själva i det som pågår.
Vad försöker vi skydda?
”Det här får aldrig komma ut. Vad ska människor tro om församlingen?”
Som troende i Sverige är man vad vid ett större eller mindre mått av marginalisering, förlöjligande och/eller ifrågasättande. Därför kan ett starkt skäl att hålla tyst om de oegentligheter som sker vara att vi inte vill skada kyrkans anseende ytterligare.
Men det kan också handla om att vi som är kristna, som ju ska stå för kärlek och sanning, visade sig ha tystat eller t o m underblåst destruktiva beteenden. Det kan vara väldigt smärtsamt att ta in att trots att vi har så goda ideal så bidrog vi till att skada andra.
Då behöver vi fråga oss vad vår lojalitet riktas mot. Är det ledaren, verksamheten och vår gemensamma goda självbild eller är det till Jesus Kristus?
När vi gömmer undan det som har hänt och misstänkliggör människor som berättar skyddar vi ett destruktivt mönster. Att låta sanningen komma fram kan vara smärtsamt. Det kan också kräva att vi erkänner vår egen del i att någon inte fick hjälp.
Ansvaret att se och ingripa
En tystnadskultur upprätthålls också av omgivningen. En styrelse kan vara så upptagen av verksamhetens resultat att den inte undersöker hur människor påverkas. Andra ledare kan se vad som händer men hålla sig undan. Otydligt ansvar kan göra att ingen ingriper.
Därför behöver en församlingsledning fråga sig: Hur bemöter vi den som berättar? Vilka beteenden ursäktar vi därför att ledaren åstadkommer mycket som är bra? Vem har ansvar och mandat att agera? Ledningen behöver upptäcka mönstret, sätta gränser och följa upp att förändring sker.
Ibland måste vi konstatera att vi missade något viktigt. Någon for illa medan vi stod bredvid. Då behöver vi våga se det och låta den insikten påverka vad vi gör nästa gång någon berättar.
Ingen ledare är perfekt. Vi behöver däremot kunna förvänta oss ödmjukhet och en vilja att stå till svars. Att uppriktigt be om förlåtelse behöver följas av ansvar och förändrat handlande. För en ledare behöver kunna leda sig själv. Vi pratar ofta om beteenden i ledarskapssammanhang, men jag tycker att vi skulle behöva prata mer om karaktär: förmågan att se sina egna svagheter, ta emot hjälp och bära ansvar för det man gör.
Jag vill avsluta med viktiga och allvarliga ord ifrån boken Fräls oss ifrån ondo (2022) av Lignell F. och Västberg H, sid 38:
”Därför menar vi att det är rimligt att hävda att allt kristet ledarskap som påstår att det är kristet och sker i Jesu efterföljd ständigt behöver märkas av ett brutalt romerskt kors. Det innebär att ambitionerna, önskan att härska, arrogansen mot andra, bristen på varsamhet med människor, föraktet för svaghet och den ständiga strävan uppåt hierarkin ständigt behöver stävjas, och gång på gång korsfästas.”
Charlotte Råwall, Koolab Psykologi